Andningsstörningar är en av de vanligaste orsakerna till att ett nyfött barn behöver vårdas på neonatalavdelning. Av 6600 fullgångna barn som vårdades neonatalt år 2012 hade drygt 2000 (omkring 2% av samtliga nyfödda) en andningsstörning som främsta diagnos, i flertalet fall NAS eller PAS (se nedan).

Andningsstörningar som debuterar i samband med födseln är mer sällan så svåra att de orsakar en neonatal HLR-situation (undantaget kongenitala infektioner). Däremot är det relativt vanligt att det medtagna barnet, som krävt andningsstöd initialt, därefter utvecklar symptom på andningsstörning i form av:

  1. ökad andningsfrekvens
  2. ökat andningsarbete med
    1. indragningar i jugulum, interkostalt och substernalt
    2. näsvingespel
    3. "gruntning"

Samt cyanos eller nedsatt syremättnad, mätt med pulsoximeter.

 

Andningsstörningen orsakas vanligen av fördröjd resorption av lungvätska, som i Sverige indelas efter klinisk svårighetsgrad i:

  1. neonatal andningsstörning (NAS)
  2. pulmonell adaptationsstörning (PAS)

Även en perinatal infektion kan debutera med andningssymptom, som initialt kan vara svåra att skilja från NAS/PAS. Barn med mekoniumaspiration har ofta mer uttalade symptom, inklusive mer uttalad och svårbehandlad hypoxi.

I sällsynta fall orsakas andningsstörningen av RDS (Respiratory Distress Syndrome) även hos fullgångna barn.

Bilden visar lungröntgen som visar RDS med generellt nedsatt lufthalt.

bildG2