Sen avnavling

I svensk sjukvård har det varit rutin att avnavla det nyfödda barnet direkt efter födseln. Under de senaste åren har det dock framkommit allt tydligare bevis för att avnavling bör ske senare, tidigast några minuter efter födseln. Genom den intakta navelsträngen tillförs det nyfödda barnet dels en väsentlig blodvolym – cirka 35 ml/kg, motsvarande omkring 100 ml för ett fullgånget, normalstort barn – dels bidrar till de för barnets fortsatta utveckling väsentliga järndepåerna. Volymen och hastigheten med vilken denna fysiologiska transfusion från moderkakan till barnet sker är beroende av ett flertal faktorer, och därför inte densamma vid alla förlossningar.

Om modern är frisk och moderkakan intakt kommer det blod som överförs från moderkakan till barnet att ha en – relativt sett – hög halt av syre och låg halt av koldioxid och kan även innebära en viss hjälp för barnet att återhämta sig efter förlossningen. 

Om barnet etablerar egenandning kan avklämning av navelsträngen ske 3 minuter eller senare efter barnets födelse.

 Sen avklämning av navelsträngen kan med fördel även utföras hos underburet friskt barn, 0,5 – 2 min efter barnets födelse. Om barnet hålls lägre än placenta 30 s efter förlossningen påskyndas autotransfusionen. Även då barnet läggs på mammans mage fortgår transfusionen. Om det nyfödda barnet behöver aktiva återupplivningsåtgärder kan man överväga att torka av och stimulera barnet före avklämning av navelsträngen genomförs.

Förändring i barnets blodvolym i relation till postnatal ålder, ur Barnläkarföreningens vårdprogram

 

Mycket tyder på att påverkade barn har mycket att vinna på sen avnavling. För påverkade barn rekommenderas att avnavling sker först när beslut tagits om att föra barnet till barnbordet för att inleda neonatal HLR. Navelsträngen kan således förbli intakt under den inledande utvärderingen. Dock får avnavlingen aldrig fördröja adekvata HLR åtgärder. Se även Barnläkarföreningens vårdprogram.