Fysiologi under graviditet och förlossning

Fosterfysiologi

En god förlossningsvård strävar efter att ge mamman en positiv upplevelse och det nyfödda barnet en god start samtidigt som den skall vara medicinskt säker. De allra flesta barn föds friska utan tecken på påverkan av förlossningen, och den beredskap som finns för att ingripa i förlossningsarbetet behöver inte utnyttjas. Men för att händelser under en förlossning skall leda till korrekta och rationella beslut bör de grundas på kunskap och förståelse av mammans och fostrets fysiologi. Det här kapitlet handlar om de mekanismer som fostret är beroende av för att klara av sin födelse, och bakgrunden till de tecken som uppkommer när fostret får problem.

De metoder som används för övervakning under graviditeten har som uppgift att följa fostrets utveckling och att försöka bedöma dess aktuella tillstånd. Under förlossningen grundar de sig huvudsakligen på att kontrollera och registrera hur viktiga vitala funktioner reagerar på den mekaniska och metaboliska stress fostret utsätts för. Den mekaniska stressen betingas av att huvudet och/eller navelsträngen komprimeras under livmoderns kontraktioner. Den metaboliska stressen beror bland annat på att cirkulationen i moderkakans maternella del reduceras eller upphör vid varje värk när värkarbetet når en viss styrka. Gasutbytet mellan fostret och mamman blir då mindre under korta perioder.

Fostrets tillstånd före förlossningen har stor betydelse för dess förmåga att tåla den stress som förlossningen innebär. Ett friskt, väl nutrierat foster kan med hjälp av väl utvecklade skyddsmekanismer klara mycket stora påfrestningar utan att skadas. Om motståndskraften är nedsatt eller om påfrestningarna är ovanligt stora kan förmågan att kompensera stressen svikta. Den kompenserade stressen övergår i inkompenserad stress, ofta betecknad som distress. Vitala funktioner kan då skadas så allvarligt att barnet dör eller får varierande grader av fysiska eller mentala skador.